Här växer M’s ekar. Hon planterade dem här för 5 år sedan. M har vandrat vidare, men de står kvar här. De är bara några decimeter höga, ekar växer så långsamt. Men de är ändå monumentala i sin betydelse.

Den där hösten när M kom till vår förskola var hon till en början så försiktig i sina uttryck. Hon observerade och iakttog från sidan, men hon deltog sällan aktivt i våra gemensamma projekt och hon talade ännu inte så mycket svenska. Men så en dag långt fram i november kom hon plötsligt fram till mig och visade upp något hon gömt i handen: två ekollon.
“Vad är det?”
Jag berättade om ekollonen, pekade ut trädet de kom ifrån, visade att om ekollonen ligger i jorden kan de börja växa. 
“Vill du prova?”
Hon nickade.
Jag rotade fram en kruka i verkstan och så hämtade vi jord i landet och planterade de två ekollonen. Vi tog med krukan in och ställde den i ett fönster inne på hennes avdelning. En (ganska lång) tid senare kom plötsligt en hel liten skock ivriga barn studsande genom korridoren, med M glädjestrålande i mitten. De letade efter mig.
“Fröken Anna, de har växt! M’s ekollon har blivit träd!”
“Men wow, är det sant?!”
“Jaaaa, kom får du se!” 
Jag kom med förstås. Och så fick jag också se: Två små smala stjälkar, med små, små ljusgröna ekblad i toppen, som tittade upp ur jorden. Vi beundrade dem från alla håll, kände försiktigt. 
Den våren blev de två ekplantorna våra små maskotar. Vi vattnade, följde hur de växte, ritade av dem, mätte dem och jämförde. I slutet av våren rensade jag undan ogräs i en liten övergiven rabatt och så fick M plantera ut sina ekar där. 
Sedan började hon skolan. 

Häromdagen kommer plötsligt en grupp elever från fritids till förskolegården i något ärende. M är en av dem. Det är flera år sedan jag såg henne senast. Oj, vad hon har blivit stor, hinner jag tänka. 
När de gjort sitt ärende söker hon upp mig.
“Hej”, säger hon lite prövande. 
“Men hej M, vad roligt att se dig!”
“Kommer du ihåg när jag var här? Då planterade jag ett träd…”, säger hon. 
“Ja, det kommer jag ihåg, du planterade två ekar. De växer fortfarande här, vill du se?”
Och så går vi och tittar på ekarna. Stoltheten i blicken hos ett barn som planterat ett träd och ser det växa… den är obeskrivlig 💚

Den där novemberdagen för fem år sedan höll vi egentligen på med något helt annat i gruppen. Men när M kom med ekollonen var det en öppning, en inbjudan som jag valde att ta emot och följa. Ekollonen blev ett “görande” där vi kunde mötas. En ingång. Jag visste inte då vad det skulle leda till, visste inte om det skulle leda till något över huvud taget. Ekollonen skulle kanske inte ens gro? Men när M öppnade sin hand och visade mig skatten hon hittat, visade hon mig också sitt hjärta, något om sig själv. Jag är så glad idag att jag hann se det då, att jag hann fånga den stunden och svara.

Det är de här ögonblicken vi behöver söka efter. Öppningar som kan komma att betyda något. Ibland är de blindspår, infall som snart ebbar ut igen. Det är okej. För ibland växer de istället ut och blir till något större än sig själva. När vi vågar tro på att det bär, blir det möjligt. Nu börjar ett nytt läsår, och nu är det dags för oss att gå på spaning efter nya öppningar. Jag har ingen aning om vad som kommer hända i år, vad vi kommer möta, vad som kommer veckla ut sig och växa. Men jag vet att *något* kommer att bli viktigt. Det ska bli så spännande att se vad det är! 💚