Provtänker: När allt är sant kan också inget vara sant… Har postmodernismen gått för långt? (Nej det har den nog inte – men hur balanserar vi fria tankar mot “sanningen”?)

För snart 25 år sedan mötte jag en rysk journalist i ett samtal demokrati och journalistik. Journalisten lyfte en argumentation som gnagt i mig sedan dess; att ett postmodernistiskt förhållningssätt är en lyx för oss som lever i välfungerande västliga demokratier. Vi, som kollektivt är överens om grundläggande värderingar och fakta som fundament för vårt samhälle, kan unna oss finliret att söka nyanser och alternativa förståelser. I hennes Ryssland utan stabil demokrati riskerade ett postmodernistiskt förhållningssätt istället att leda till en total kunskapsrelativism, där allt och inget kan hållas för “sant”. Rysslands sköra demokratiutveckling hade helt enkelt inte råd med postmodernism, argumenterade hon då.

Nu står vi i flera västliga demokratier i ett läge där sådant som vi tidigare höll för sant ifrågasätts eller relativiseras. Naturvetenskaplig forskning avfärdas som politiska åsikter. Demokratins institutioner förringas, förnekas – eller bara faller i glömska. Så – vad gör vi nu? Och vad är förskolans uppdrag i det?

Jag vet inte säkert, fortfarande, trots att jag grubblat över det i 25 år. Men jag vet att vi måste fortsätta att tänka om det. Hur håller vi två bollar i luften samtidigt? Fantasin, det fria utforskande, sökandet efter alla möjliga sanningar, förståelser och perspektiv är livsviktigt för ett demokratiskt hållbart samhälle. Vi behöver lyssna till många olika röster och erfarenheter för att kunna fatta kloka beslut om vårt gemensamma. Samtidigt behöver vi skydda demokratins grundläggande värden mot dem som förkastar dem.

Fantasin, det fria utforskande, sökandet efter alla möjliga sanningar, förståelser och perspektiv är också livsviktigt för ett ekologiskt hållbart samhälle. Naturvetenskapen har inte alla svar ännu, och vi behöver förstå mer för att kunna fatta kloka hållbara beslut. Men samtidigt är naturvetenskap inte bara en åsikt. Det är våra kunskaper om världen, så långt vi vet nu. Dessa kunskaper utvecklas, revideras eller förkastas allt eftersom vi upptäcker nya saker. Men det betyder inte att vad som helst kan vara sant. Vi vet ändå vissa fakta om världens beskaffenhet, och dessa fakta behöver vi förstå och agera utifrån om vi ska klara en ekologiskt hållbar utveckling.

Vi har inte råd att hamna i en total relativism, där alla värderingar är lika mycket värda och där allt, eller inget, kan vara lika sant. Så hur håller vi balansen? Hur skapar vi i förskolan en undervisning som ger förutsättningar för fritt utforskande och tänkande, utan att tappa bort de grundläggande värderingar och faktakunskaper som är nödvändiga för att vi ska klara ett hållbart samhälle?