Det pågår just nu en diskussion i olika forum om kunskapsbedömning i förskolan. Upprinnelsen är en artikel i tidningen Förskolan (länk nedan). I korthet: vad och hur ska vi bedöma och mäta när det gäller barns kunskapsutveckling i förskolan? Följ gärna diskussionen hos tidningen Förskolan eller Pedagogiska Kullerbyttan /Linda Linder Jag samlar mina egna reflektioner i ett inlägg här, för att de är viktiga för mig själv att få tänka vidare om. Dela gärna era tankar också, så kan vi hjälpas åt att bli klokare tillsammans!

===

Jag tänker att vi skulle behöva backa diskussionen (om kunskapsbedömning) ytterligare ett steg för att kunna komma framåt. Förskolan är en del av samhället. Hur vi som samhälle definierar och värderar människor, kunskaper och ”nytta” påverkar vad vi tänker att förskolan ska vara för sorts plats.

Vi som samhälle väljer vilken sorts undervisning vi vill att förskolan ska bedriva. Men valet får i sin tur konsekvenser för vilkens sorts samhälle vi ”får ut” i andra ändan… det vi värderar och prioriterar som viktigt är det som ”blir”. Så ja, vi behöver tänka efter noga vilka val vi gör och vad det innebär för våra barn. Och som pedagoger behöver vi förstå att vår undervisningspraktik ingår i en samhällsutvecklling och en människosyn. Läroplanen är ett politiskt dokument. Inte partipolitiskt – men det tar ut en riktning för vad vi vill med vårt samhälle.

Vad ska vara vårt primära fokus? Vad *behöver* vara vårt primära fokus? Enkelt mätbara kunskapsmål, eller komplexa demokratiska processer av ”människovarande”? Det är ett val vi gör.

Jag tänker också, att i den läroplan som nu ligger, är det valet ganska tydligt gjort. Läser vi läroplanen framifrån kommer de demokratiska processerna och värdena först. Därefter ”ämneserfarenheter”. I läroplanen är inte ämnesområdena definierade på något mätbart sätt – utan som just erfarenheter inom ganska breda fält. Jag läser det som att barnen ska få möta en mångfald av upplevelser och möjligheter att bli nyfikna på världen ur olika perspektiv, och att de ska få uppleva sig själva som lärande personer. Ska vi kryssa i någon ”kunskapsruta” alls tänker jag att det är rutan där det står ”jag ser att barnet är nyfiken på något och vill lära sig mer om det, jag ser att det finns tillfällen i vår undervisning när det ”glimmar till” i det här barnets ögon.”

Men hur vet vi att vi gör rätt grejer och att vår ”ämnesundervisning” ger resultat, om vi inte bedömer vad barnen lär sig?

Jag tänker att en nyckel i detta är att ha tillit till processen, till vår kompetens och till att det vi gör kommer att göra skillnad. ”Arbetar” vi med prepositioner och synliggör dem på olika sätt (oavsett om det är i planerade eller spontana situationer), kommer barnen att lära sig saker av det. Några av barnen kommer ganska snabbt att kunna visa ”mätbara” resultat som skulle kunna gå att kryssa av i en matris. Andra barn kommer att bära det inom sig som en erfarenhet under en kortarte eller längre tid. Och sedan, i en helt annan situation, kommer de barnen att göra eller säga något som visar att de förstått något om prepositioner på ett nytt sätt, tack vare vår undervisning. Och ytterligare några andra barn kommer istället att ha lärt sig färgen grön eller ordet stol, istället för prepositionen ’bakom’ .Barns lärande pågår hela tiden i ett flöde. Om vi ska ”kryssa av” – *när* ska vi då kryssa av? Hur snabbt måste barnen visa synliga ”resultat” av undervisningen för att det ska vara ok att kryssa av? Och hur många gånger och i hur många olika sammanhang ska vi ”arbeta” med prepositioner för att vår undervisning ska vara godkänd. Hur många gånger är ”lagom”? Vad händer med de barn som behöver fler gånger då, om vi redan gjort ”lagom många gånger?” Jag tänker att vi i förskolan helt enkelt behöver ”hålla på” med allt som livet innebär, fram och tillbaka, och lita på att det vi gör kommer att göra skillnad.