Det kommer en önskan. Vi kan väl hälla vatten i en låda igen och göra is, som vi gjorde förra året? (och året dessförinnan, och året före det, skulle jag ha kunnat tillägga). Javisst, vilken bra idé! Vill ni också vara med?

Vi hämtar lådor (samma lådor som i fjol), häller vatten, ställer på hyllan vid vindskyddet, väntar på naturens gång. Precis som i fjol.

Det blir en vinter där temperaturen varierar mycket där vi bor. Plusgrader, minusgrader och mitt emellan. Vattnet förändras ständigt i våra lådor. Ibland flytande och plaskigt, ibland fruset till en solid isklump. Ibland guppar isklumpen runt i smältvatten, ibland täcks istället det flytande vattnet av en tunn ishinna. Vid några magiska tillfällen får vi uppleva i realtid hur iskristaller sakta bildas på vattenytan när vi tar locket av lådorna och vattentemperaturen sjunker. Vi håller på med vattnet i våra lådor, vecka ut och vecka in under flera månader. Utomhustemperaturen ger oss hela tiden nya saker att upptäcka och förundras över. Vad händer, varför då, och hur hänger det ihop med andra fenomen vi lägger märke till i naturen omkring oss? “Det var frost på min mammas bilruta idag…”. “Jag har hittat ett vitt löv!”

Allt är nytt första gången vi möter det. Igen och igen och igen måste vi få möta, känna, vrida, vända, titta, smaka, prova, lyssna… så småningom uppenbarar sig mönster, samband, likheter och skillnader som vi kan tänka om, fundera över, fråga om, testa, utmana. Tid är centralt för vårt lärande. Vi måste få hålla på.

Vad lär de sig då, barnen som grejar med våra vattenlådor?* Många olika saker. Först och främst – att vara nyfikna på världen tillsammans. Att gå i dialog med varandra och med världen och därigenom tillsammans lära sig mer. Att förundras över allt som finns att upptäcka. Att rikta blicken mot detaljer och nyanser, att skärpa fokus, att undra, att ställa sig frågor om det nyss upptäckta, att resonera, reflektera, dra slutsatser. Att erfara varandras tankar, idéer och kunskaper som gemensamma resurser i lärandet. “Du upptäcker det här, vad tänker jag om det?”

Sedan också en hel del om naturvetenskapliga processer – till exempel om sambandet mellan utetemperaturen och vattnets olika former, och om hur ett lock kan isolera och därmed fördröja temperaturförändringar. Kroppsliga upplevelser som blir till insikter som kommer att utgöra grunden för en successivt allt mer teoretisk och abstrakt förståelse av hur temperatur påverkar material, klimat och organismer. I sin tur centralt för förståelse av ekologiskt hållbar utveckling.

Jag visste inte innan vi började att det var just det där med locken som skulle komma att bli framträdande i vårt utforskande. Men jag visste att *något* skulle bli viktigt. Processen, rörelsen, blir efter hand tydlig i våra processdokumentationer – mot allt fler nyanser och en allt mer komplex förståelse. Kunskapandet är det som pågår medan vi håller på. När vi ger tid till hållapåandet.

===

*PS: Vad är det barn ska lära sig i förskolan? Och hur bedömer vi om de gör det? Det pågår just nu en diskussion på andra pedagogiska sidor angående bedömning och kunskaper i förskolan. Följ gärna den, hos till exempel tidningen Förskolan eller Pedagogiska Kullerbyttan /Linda Linder