Fylla hinkar eller tända eldar – vad ska förskolan var för en sorts plats, och vilket samhälle får vi ut av det?

Det pågår en diskussion, debatt, reflektionsprocess bland förskolans professionella. Vad är lärande, undervisning, bedömning? Vilka betydelser lägger vi i de orden, och vad får det för konsekvenser för processerna som pågår i förskolan?

Jag tänker, först och främst, att den diskussionen är så viktig, livgivande och välkommen! Det finns inga objektiva sanningar om förskolan som plats och innehåll – den blir vad vi gör den till. Så vad vill vi att den ska vara?

Och för att komma fram till det måste vi tänka och diskutera tillsammans. Vilken förskolan vi skapar beror på vad vi tänker att ett barn är och vad ett barn behöver. Och vilken förskola vi skapar påverkar i sin tur vilket samhälle vi får. Det handlar om människosyn och samhällssyn. Så vad vill vi ska hända i förskolan under de år barnen är där? Vad är viktig(ast) att barnen får möta när de är där? Vad är pedagogernas roll och ansvar i det? Vad betyder orden utbildning, undervisning, lärande, bedömning? Hur kopplar de ihop med erfarenhet, förståelse, uppmärksamhet? Behöver begreppen bytas ut, eller kanske istället utvidgas?

Vad är viktigt(ast)? Och hur kan vi se att det är viktigt(ast)? Är det viktiga(aste) mätbart?

Är barn en egen sorts människor, som behöver något “annat”? Eller är alla människor människor, från första stund inbegripna i ett utforskande meningsskapande för att försöka förstå världen och sig själva i den världen? Vad behövs i så fall för att kunna vara i ett sådant utforskande meningsskapande? Var kliver förskolan in i den processen – och var kliver vi ur? Och vad vill vi ska hänt däremellan?

Jag vet inte säkert, och jag tänker inte skynda mig med mitt eget svar på den frågan – vilket kanske i sig är ett svar, inser jag i samma stund jag skriver det. För mig är lärande en process av meningsskapande, och jag rör mig hela tiden *inne i* den processen. Jag försöker ha tillit till den rörelsen och vart den för mig, samtidigt som jag försöker ha acceptans för att jag aldrig kommer nå fram till “Svaret” (i singular och med stor bokstav). Ibland stöter jag på mina “ytterkanter” – hit men inte längre. Mätbara/ avkryssbara kunskapsresultat är en sådan ytterkant för mig. Inte för att barnen eller jag som pedagog inte skulle kunna “leverera” sådana resultat – det är fullt möjligt att lära förskolebarn sådana saker (och det görs i många länder). Men jag tror inte att det är de mätbara sakerna som är det viktigaste innehållet i förskolan. Jag tänker att det finns andra utforskande, meningsskapande lärandeprocesser som har större betydelse. Vem är jag och vad är världen och hur kan jag röra mig i processerna i den världen tillsammans med andra? Vad finns att upptäcka och uppleva? Vad förundrar mig, vad blir jag nyfiken på? Hur får jag känna mig glad, stolt, delaktig, värdefull, tillräcklig? Hur kan jag vara människa?”

Mätbara kunskaper är också viktiga – som verktyg på vägen i människovarandet, i ett livslångt perspektiv. Men människovarandet börjar någon annanstans än i det mätbara. Och jag tänker att förskolans viktigaste uppdrag är att vara en plats att börja på.

Hur som helst, det jag egentligen ville tipsa som var ett inlägg från Interaction Imagination – innebär “lärande” att fylla en hink eller tända en eld? Ett bidrag i tankeprocessen som kanske kan bidra med ytterligare en pusselbit i förståelsen av vad förskolan ska vara för en sorts plats.