“Vi kanske inte ska gräva upp maskarna och lägga i en burk, för maskarna hjälper ju oss. Vi måste vara snälla mot dem…. För tänk om det inte finns någon mat kvar i Sverige, bara fisk?!”

O har grävt mask sedan den dag han började på förskolan. Fem år av leriga händer och knän, fem år av leriga vantar, regnkläder, stövlar… I fem år har han hämtat spade och hink och gått på skattjakt i jorden. Det har varit en resa för maskarna också. I fem år har de hittats, beundrats, jämförts, samlats och sedan släppts tillbaka ner i jorden igen när det är lunchdags. De har ett helt liv tillsammans, O och maskarna.
Fem höstar har O också krattat vissna löv och lagt på odlingsbäddarna som maskmat. I fem år har vi spanat efter maskarnas små bulliga bajskluttar bland löven. Och i fem år har vi odlat potatis och andra grödor i våra jordar.

Vi får besök av två gymnasieelever som analyserat vår jord. Deras resultat är tydligt – våra odlingsbäddar innehåller betydligt högre halt näringsrikt organiskt material än den omkringliggande marken.
Det är då O säger det han säger: Vi måste vara snälla mot maskarna, för de hjälper oss så att vi får mat.

Det är en insikt som är så enkelt formulerad men så stor i sitt innehåll. Den rymmer själva fundamentet till ett hållbart liv, ett hållbart samhälle. Vi är en del av naturen, en del av ekosystemet. “Ecological literacy, further, implies a broad understanding of how people and societies relate to one another and to natural systems, and how they might do so sustainably. It presumes both an awareness of the interrelatedness of life and the knowledge of how the world works as a physical system. Ecological literacy presumes that we understand our place in the story of evolution. It is to know that our health, well-­‐being, and ultimately our survival depend on working with, not against, natural forces”, skriver David Orr (1990 s. 3).

Det är en insikt hämtad ur kroppens erfarenheter. Handens och huvudets kunskaper vävs ihop till något helt. “Att förstå är att se ett mönster”, skriver Peter Gärdenfors (2010, s. 136). För att kunna förstå naturen, se mönstren, behöver vi lära känna den. Och för att kunna lära känna naturen behöver vi vara i den. Platsanknytningen är central – vi lär känna vårt eget “hemma” i naturen.

Också tiden är central. Det tar tid att lära känna någon. Fem år av grävande och krattande gör skillnad. Det är tiden som låter mönstren utkristallisera sig. “Good conversation is unhurried. It has its own rhythm and pace. Dialogue with nature cannot be rushed; it is governed by cycles of day and night, the seasons, the pace of procreation, and the larger rhythm of evolutionary and geological time, skriver Orr 1990, s. 2).

Samtidigt: fem år räcker för att ett litet barn på djupet ska förstå något som många vuxna verkar ha missat, glömt eller förringat. Vi hör ihop med naturen. Våra handlingar gör skillnad i den värld som är vår gemensamma. Hur bevarar vi kraften i den insikten?