Ekologisk litteracitet: om att leva på sin plats i världen

Idag ska jag skriva om kroppens möte med vattenpölen, om tusen sätt att uppleva vad vatten kan vara. Om att gå i dialog med världen, lyssna och känna för att förstå både världen och mig själv och hur vi hör ihop. Leva *i* världen, lära *med*, inte om, skapa relation.

Pedagogiska Kullerbyttan /Linda efterlyste häromdagen hopp. Och jag tror att jag har funnit det! I en artikel av professor David Orr, om ekologisk litteracitet. Att få möta någon som sätter så tydligt ord på det en själv bara förnimmer, någon som så tydligt tar ställning – det hjälper ibland, när hoppet famlar efter fäste.

Orr skriver om skillnaden mellan ‘resident’ och ‘inhabitant’ – att bara befinna sig på en plats, eller att verkligen leva där. Det här är varför vi håller på.

“The study of place is a fundamental organizing concept for education. To a great extent, formal education prepares students to reside, not to inhabit. The difference is important. The resident is a temporary and rootless occupant who mostly needs to know where the banks and stores are in order to plug in. The inhabitant and a particular habitat cannot be separated without doing violence to both. The sum total of violence wrought by people who don’t know who they are because they don’t know where they are is the global environmental crisis. To reside is to live as a transient and as a stranger to one’s place and inevitably to some part of self. The inhabitant and a place mutually shape each other.”