Idag kör vi skidsemester på förskolan: längdskidor, rosiga kinder och varmchoklad i en snödriva, i gnistrande solsken.

I vår del av landet ligger det allt mer sällan tillräckligt med snö för skidåkning. För många av våra barn är detta därför en ny upplevelse. Vi åker varv efter varv på den lilla spårslingan över gräsmattan, barnen på förskolans låneskidor och jag bredvid på mina (långa!). Som en fjälltur i mikroformat. Vi pratar om ditten och datten medan vi åker, och möter alla möjliga känslor längs vägen: envishet och ihärdighet, en liten gnutta frustration ibland, men framför allt massor av lycka och stolthet över att klara det. Det är något visst med känslan av att lära sig behärska ett nytt verktyg, ett nytt material – att kunna.

Jag är så glad att vi ibland hinner fånga tillfället att ge barnen den här upplevelsen, ett annat sätt att finnas i världen. Tack livet för världens bästa, viktigaste jobb!