Det här är det härligaste, men också det svåraste, med att skriva en bok – all intressant forskning och all bra litteratur man slår följe med längs vägen! Det är arbetsamt; så många trådar som ska förbindas i en ny väv, begynnande insikter som ska konkretiseras och kläs i ord. Det är fysiskt tröttande för hjärnan att *tänka* så många nya tankar, det kliar och skaver och gnager av allt som försöker hitta sin plats.

En promenad i det här helt ljuvliga vintervädret löser upp många knutar förstås. Och en kopp kaffe

Men jag tänker också på ett inlägg som Interaction Imagination delade häromdagen (lästips!). Det handlar om barn som ”lätt” tappar humöret och blir frustrerade vid motgångar… men kanske är det inte så att det där humöret är så lätt-tappat egentligen – det kanske istället handlar om att det har varit väldigt många motgångar och utmaningar att hantera? Till slut brister det, för vem som helst.

Det är faktiskt emellanåt svinjobbigt att lära sig bemästra nya saker. Hela kroppen skriker och vill vränga sig ut och in till slut. Vi vuxna glömmer lätt att allt det där som är självklart för oss nu, det har vi lärt oss någon gång. Och innan vi lärde oss, då *var* det inte lätt.