“Om man älskar agerar man för att skydda det man älskar”*, konstaterar Maria Wolrath Söderberg i sitt sommarprat i P1. Wolrath Söderberg forskar om människors inställning till klimatfrågor, och det hon menar sig se i sin forskning är att när klimatkrisens tecken kommer nära det som är viktigt för oss personligen, då börjar vi också bry oss – och agera. När vi har platser i naturen som betyder något för oss och relationer till växter och djur som lever där, då vill vi också ta hand om dem. När den egna blåbärsskogen brinner i torkan, när barndomens bäck svämmar över alla bräddar och fjärilarna inte längre syns till där vid fikastenen på ängen, då blir det verkligt och på riktigt för oss. Då tittar vi inte längre bort.

Jag tänker att detta är mitt viktigaste uppdrag som utepedagog – att ge barn möjlighet att skapa egna relationer till naturen. Att lära känna naturen, med kroppen och med hjärtat. Hållbar utveckling börjar med masken som slingrar sig i handen och videkissen som är mjuk som en gosebjörn mot fingertopparna. Det vi känner vill vi också ta hand om.