Vi utforskar kretslopp i naturen. Vi följer temperaturens, vädrets och växtlighetens förändringar genom de olika årstiderna för att upptäcka samband och mönster. Den här dagen upptäcker en kompis att lammöronen har kommit upp ur jorden igen efter en lång kall vår – de där små växterna med alldeles mjuka, ludna blad. ”De är så gosiga att man nästan vill ha dem i sängen!” ”Får jag ta kort på dem?”

Vi dokumenterar återkommande våra upptäckter – i skrift (jag) och i bild (barnen). Vi sätter upp våra bilder på väggen, jämför dem med varandra, gör återkopplingar till hur det såg ut förut och framåtblickar till hur vi tror att det kommer att bli sedan. Bilderna hjälper oss att minnas, återkalla känslor och erfarenheter, dela upptäckter med varandra, följa processer över tid, förstå vår omvärld på nya sätt.

Digitala verktyg är ovärderliga i de här processerna. Bild är barns språk. Verktygen hjälper dem att äga sitt eget utforskande, äga sitt lärande.

Det cirkulerar just nu en debattartikel här i Sverige om riskerna med allt för mycket skärmtid och riskerna med att införa digitala verktyg i förskolan (och även i Norge blossade diskussionen upp igen för någon månad sedan). Barn behöver få möta omvärlden med sina kroppar och sina sinnen, och barn behöver få interagera med andra levande människor i sin omvärld, påpekar forskarna bakom artikeln. Ja, absolut. Jag tror inte att det finns någon pedagog i förskolan som ifrågasätter det. Men att *också* använda digitala verktyg i sitt utforskande av omvärlden är inte synonymt med ”skärmtid”. Digitala verktyg i förskolan handlar inte om att 20 ungar ska sitta på rad och stirra på var sin skärm flera timmar om dagen.

Jag ville bara påminna om det…

Edit:

… och ett förtydligande, för att undvika missförstånd och ökad polarisering, eftersom jag ser att den här texten sprids: Jag skulle önska ett mer ny anserat samtal. Digitala verktyg är inte alltid bra. Men det betyder för den skull inte att de alltid är dåliga. Att det finns risker kopplat till allt för mycket passivt ”skärm-stirrande” under allt för långa perioder betyder inte att alla digitala verktyg ska kastas ut ur förskolan med huvudet före. Det betyder bara att vi ska använda dem klokt, och att vi ska använda vår pedagogiska kompetens klokt. Välja in digitala verktyg när de tillför något, och välja bort dem när de inte tillför något. Vilka verktyg, vilka situationer, vilka barn? Den frågan finns det inget absolut facit på – den måste hela tiden ställas i relation till gruppen, de enskilda barnen och processerna på just den här avdelningen, just nu. Ibland väljer vi lera som uttrycksform. Ibland väljer vi ett mikroskopägg. Ibland väljer vi något annat.