Det är nu mer än ett år sedan den nya läroplanstexten i Lpfö18 presenterades – men debattvågorna om digital kompetens i förskolan går fortfarande höga. Gång på gång hamnar vi i samma ställningskrig: behöver förskolebarn digital kompetens eller inte? Absolut, menar somliga. Absolut inte, menar andra. Och där står vi fast, fortfarande.
Jag tänker att vi inte kan nå fram till varandra i den här diskussionen förrän vi backat tillbaka och resonerat om förskolans grunduppdrag. Det handlar om vad vi tänker att barndom är, och vad förskolans betydelse för denna barndom ska vara.
Är barn barn tills den dag de plötsligt är vuxna? Eller är de människor i ständigt växande? Är barn det ofördärvade goda som ska skyddas mot vuxenvärldens onda? Eller är barn medmänniskor som med vuxnas stöttning kan växa i vårt gemensamma samhälle? Ska vuxenvärlden skydda barnen *mot* livet, eller rusta barnen *för* livet?
För mig framstår det senare, att rusta barn för livet, som den mest rimliga hållningen. Att vara barn (liksom att vara människa) innebär många olika saker. I förskolan möter vi alla sorters barn, med sina olika förutsättningar, livsvillkor, möjligheter. Vi vet inte vad livet fortsatt kommer att innebära för var och en av dem – men vi kan vara ganska säkra på att detta liv kommer att se olika ut för dem alla. Det vi kan rusta barnen med inför deras fortsatta resa är en grund att stå på; erfarenheter, upplevelser och kloka strategier för hur de kan ta sig an det de kommer att möta härnäst.
Den grunden behöver vara bred för att vara stadig nog att stå på när livet grenar ut sig. Digital kompetens är inte det viktigaste vi ska ägna oss åt i förskolan – men det är *en* av många viktiga saker. Barn har rätt att få med sig de verktyg de behöver för att stå starka inför livets utmaningar och möjligheter.
I den här rapporten från OECD går man igenom vad forskningen hittills kan säga – och inte säga – om barns möten med digitala verktyg (där till exempel begreppet ”skärmtid” inte har något tydligt forskningsstöd). Rapporten lyfter en viktig fråga: samhället i stort har hittills varit väldigt fokuserat på att diskutera hur mycket skärmtid som är ”för mycket” för barn. Men vi borde kanske också prata om hur mycket skärmtid som är ”för lite”; ”While “how much is too much” is an important, although unanswered question, research on the “Goldilocks hypothesis”, for example, suggests policy makers should widen the scope of the debate by also asking “how much is too little”. Using digital technologies poses risks to children on the one hand, but on the other provides opportunities to foster important skills, and enhance well-being through promotion of protective factors such as the reinforcement of relationships.”
Jag tänker att det är en fråga som är värd en stunds eftertanke.
Lämna ett svar